Vi leker och tävlar

Vi har mycket roligt när vi springer efter varandra uppför granstammarna och sedan ner igen.



När vi äter är det däremot mer allvar. Ibland äter vi snällt bredvid varnadra.





Ja och ibland så är den andra för nära.

Den besvärliga katten

Vårt förhållande till andra djur är i allmänhet gott. Huskatten som bor hos de tvåbenta är däremot ett problem.



Det var så jag miste min svans. Och en annan gång höll jag på att mista livet helt och hållet. Men jag hade tur för när jag skrek tillräckligt högt så rusade en tvåbent ut efter katten som efter en jakt på kanske 30 meter släppte mig till marken.
Efter det så litade jag alltid på min tvåbenta vän.

Om pengar och arbete

Våra tvåbenta grannar (människorna) har något som de kallar pengar. Vi har inte sådant men jag har hört av våra förfäder att vi skulle tidigare ha varit pengar själv. Det här är ett tecken på att vi är mycket speciella och värdefulla.

I alla fall så verkar det som de tvåbenta skulle vara helt förblindade av pengarna. Nästan hela deras liv går ut på att få mera och de gör inte dem lyckliga. De som inte har pengar blir ännu olyckligare av det igen.



Pengarna får de av att arbeta säger de. De offrar alltså sin tid med att göra tjänster hos någon annan tvåbent. För tiden eller för det de gör får de sedan pengar. Med pengarna kommer de sedan och bygger sina stora bon.

När de arbetar blir de ofta olyckliga. De klagar då ofta på att de hamnat i ekorrhjulet. Därifrån är det svårt att komma. Som tur har vi varken pengar arbete eller ekorrhjul.

Matsedeln

Granfrön är vår största delikatess.



De tvåbenta ger oss ofta solrosfrön och jordnötter.



På senare tid har vi fått skalade solrosfrön gissa om vi gillar.



Ibland har vi överflöd på föda och ibland får vi söka mycket.

På vintern får vi vatten genom att äta snö.



På våren är björksaften god.

Vi lär oss mer

Vi har nu förstått att vi måste lära oss mer om världen. Vi har börjat lyssna på vad de tvåbenta lär ut åt sina barn.

Genom internet har vi fått reda på att det längre bort i världen till och med ordnas universitets utbildning för oss! Vid Umeå universitet ( kolla länken) inom medicin, så nyttigt för oss. Hoppas vi kan få kontakt med dem. Vi har ibland problem med hälsan.



Och vi är mycket nyfikna av naturen. Så vi är säkert duktiga studenter.

Vårt förhållande till de tvåbenta

Som ni redan förstått så är förhållandet till de tvåbenta inte alltid så lätt.

Av våra förfäder har vi förstått att de tidigare tillfångatog oss med käppar som sprutade eld. Om sådant har vi inte hört mer.

Så vi måste ofta gömma oss.



Men numera fäller de våra träd. De bygger sedan sina stora bon där. Områden där vi kan bo blir färre. Jag undrar om de har allt under kontroll själva? Det verkar som de kommer att få svårigheter själv.

Vi vårdar vår omgivning

Vi vårdar vår omgivning. Vi är bekymrade över hur våra tvåbenta grannar (människorna alltså) förstör våra områden.



De fäller våra träd där våra bon finns. Speciellt verkar de fälla våra granar. Hur skall vi klara oss utan granfrön?



Vi har någon gång försökt sätta ut vakter i träden men det hjälper inte alls. Vi hoppas därför att om någon läser det som vi skriver så skall det leda till förbättringar.

Drottningen

Vår drottning är den som har mest att säga till om. Hon är mycket framstående på alla sätt. Skarp intelligens förenat med otrolig fysisk styrka.



Det var också hon som gjorde beslutet att vi skulle göra anteckningar till de efterkommande. Det var jag som fick uppgiften som ni redan vet. Mitt förhållande till drottningen var också mycket hjärtligt.



Vi har en sådan sed att drottningen alltid får äta först. Den är absolut och ingen bryter mot den. Många gånger inbjöd hon mig att äta tillsammans med sig. Jag kände mig mycket hedrad.

Lite om mig själv

Jag tror att de tyckte synd om mig för att jag inte har svans. Jag är litet invalid men mest till utseendet för inte har svansen eller avsaknaden av den betytt så mycket svårigheter för mig.

Visserligen har det varit litet svårare att balansera för mig när jag springer...




Inte vill jag att någon tycker synd om mig heller fastän det många gånger hjälpt mig något.

Det var som ni förstår en människa som tog den här bilden. Vi hade så roligt! Det var en vacker dag och jag var så lycklig att bli fotograferad som ni kan se!

Jag skall också senare berätta hur det gich till när jag förlorade min svans.

Vi behöver också en blogg

Vi har så mycket att berätta. Därför beslöt vi att börja blogga. Vi gör det visserligen i samarbete med en tvåbent, men jag har förstått att det är något alldeles unikt.

Mina släktingar har bott här i många generationer i tusentals år.

På senare år - under min tid och mina barns och barnbarns tid - har livet förändrats ganska mycket.

Jag fick hedersuppgiften att börja berätta vår historia, det berodde säkert på att mitt samarbete med de tvåbenta var av så speciell natur.

På senare år var förhållandet till dem hjärtligt (själv kallar de sig människor fastän vi alltid kallade dem tvåbenta).

Genast när jag såg en tvåbent skyndade jag mig fram för att hälsa och jag tror de tyckte mycket om mig också för de hämtade alltid påsen med solrosfrön eller jordnötter. Det kändes så bra!

För om hemligheten skall fram så de tvåbenta kan inte skilja oss åt. Jag ler åt detta men inte är det så farligt. Mig kände de igen och därför fick jag ett så gott förhållande.

Och därför är det just jag som fick börja samarbetet med de tvåbenta för att skriva bloggen.

(Bilderna i den här bloggen har vi ägenderätt till så du får inte använda dem utan lov)
(We have the copyright, please ask if you want to use the pictures!)